iisabelleforsberg

Har ni någonsin varit med om någonting som gjort att allt bara rasat framför er? När någonting tas bort från er som iprincip är hela ert liv? Då är ni verkligen inte ensamma om att varit med om det.

 

Den 30 Maj 2012 fick jag ett besked som skulle förändra allt, som skulle få mitt liv att totalt rasa samman.

En månad innan hade jag gjort ett benmineralröntgen test, vilket hade visat sig vara riktigt illa. Så illa att om jag faller kan jag ytterst lätt bryta benen i kroppen, och mest påverkad var ryggen - vilket kan leda till förlamning om den bryts.

 

Detta innebar att ridningen var tvungen att tas bort direkt i ett år framöver.

Om ca ett år får jag göra ett nytt test för att se om det blivit bättre, och då (om resultatet är positivt) kan jag få börja rida igen.

 

Detta besked kom som en chock, som ett slag i ansiktet och som jag absolut inte trodde på överhuvudtaget först. Jag bara satt där prickstilla och knäpptyst i väntan på att någon av läkarna skulle säga att det bara var ett skämt.

Det var inget skämt, utan det här var något jag nu skulle få leva med. Från att rida nästintill varje dag till att inte få rida alls - på ett helt jävla år. När jag förstått att ingen skämtade blev allt bara svart och tårarna kunde inte sluta rinna. Jag tror jag grät i stort sett resten av den dagen.

 

I flera dagar framöver skulle jag gråta mig till sömns, vakna med svullna ögonlock, gråta såfort någon påminnde min om det. Jag kunde inte änns prata om det utan att gråta och gick med en klump i halsen hela tiden för att hålla inne tårarna. Tror jag aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv!

 

Och bättre blev det inte när jag dagen efter fick ett till chockbesked om att min skola skulle läggas ner. En sån personlig skola med sån kärlek och glädje skulle jag aldrig hitta igen och nu skulle vi alla skiljas.

Även om även detta var en marddröm så var det nästan a piece off cake för mig efter det besked jag fick dagen innan. Ingenting kunde bli värre än det och därför tog jag nog det inte lika hårt som många andra.

 

Några dagar senare gav jag stallet ett försök, jag åkte dit och hade min lilla Hello Kitty. Men när jag satte mig i bilen och åkte hem brast allt igen efter att hållt inne det timmarna jag varit i stallet.

 

Jag har idag smällt det bra, men det kommer nog aldrig att smälta helt. Jag har en ständig längtan att få komma upp på hästryggen, jag saknar det något så otroligt mycket. Det gör fortfarande så fruktansvärt ont, och det kommer det alltid att göra - ända tills jag får hoppa upp igen.

 

Men trots detta så kan jag inte gräva ner mig och bara ständigt deppa. Det kommer varken göra saken mycket bättre eller göra så att tiden går snabbare - snarare tvärtom!

Jag har ändå en fantastisk familj, en underbar pojkvän och grymma vänner som är värda allt annat än att få ta skit av mig p.g.a. att jag går in i mig själv och skiter i allt runt omkring. Dem gör det även mycket lättare och inte helt omöjligt att ta sig igenom det mörka för att sen nå målet som finns där längre fram.

 

Jag vet att det jag kämpar för nu kommer vara så värt det sen, oavsett hur svårt det är under resan dit!